självförtroende - och självförtroende.
hej kära ni.
det har gått någon dag sedan sist och man skulle kunna sammanfatta mina dagar som rätt innehållslösa, ändå infinner sig inte modet varje dag att skriva ner några rader här. det är lättare att hålla sig till den rosa boken i skrivbordslådan som helt utan krav låter mig kladda ner varenda liten tanke, söndervriden och oduglig, men trots allt en tanke. ni skulle spy på mig om jag gjorde det här, jag lovar.
jag befinner mig i min säng, under fetaste duntäcket, och ser hur solens stålar försöker ta sig in genom min vita rullgardin, den lyckas inte. Precis som jag. jag lyckas inte heller alltid, inte du, ni, vi dom heller, men heller hur klarar man otroligt mycket ändå? jag har förstått att det är lite det som är grejen, att inte klara allting. de få personer som klarar sig felfritt över alla hinder i livet är de personer som är för fega för att möta de större hindren. De små, lättövervinnliga kullarna är de självförtroendehöjande hindren. Det märks också snabbt vilka som satsat på små hinder och självförtroendet. jag kan lova er att de inte kommer längst i slutänden. det tar bara lite längre tid för de som har större mål, de som vill någonstans att nå högre. det handlar om att våga bygga upp de där hindren, sätta upp de där målen och våga stå rakryggad framför dem och intala sig själv att man ska klara av att ta sig ända upp. det handlar om två olika viljor, och det handlar om två olika självförtroenden. vilket mål det än är så krävs det mod. För att få det där modet måste man våga misslyckas, man måste våga falla från hindret, riva en gång eller två och inse att det bara är att bygga upp det igen för att ännu en gång ta sig uppåt. det jag försöker få fram bland alla suddiga ord är bara att - välj de högre höjderna, de större målen, de farligare höjderna. solen tar sig tillslut in genom min rullgardin, var så säkra.
nu ska jag resa mig upp, laga iordning en god frukost och gå ut på en promenad.
ha en fin dag!
det har gått någon dag sedan sist och man skulle kunna sammanfatta mina dagar som rätt innehållslösa, ändå infinner sig inte modet varje dag att skriva ner några rader här. det är lättare att hålla sig till den rosa boken i skrivbordslådan som helt utan krav låter mig kladda ner varenda liten tanke, söndervriden och oduglig, men trots allt en tanke. ni skulle spy på mig om jag gjorde det här, jag lovar.
jag befinner mig i min säng, under fetaste duntäcket, och ser hur solens stålar försöker ta sig in genom min vita rullgardin, den lyckas inte. Precis som jag. jag lyckas inte heller alltid, inte du, ni, vi dom heller, men heller hur klarar man otroligt mycket ändå? jag har förstått att det är lite det som är grejen, att inte klara allting. de få personer som klarar sig felfritt över alla hinder i livet är de personer som är för fega för att möta de större hindren. De små, lättövervinnliga kullarna är de självförtroendehöjande hindren. Det märks också snabbt vilka som satsat på små hinder och självförtroendet. jag kan lova er att de inte kommer längst i slutänden. det tar bara lite längre tid för de som har större mål, de som vill någonstans att nå högre. det handlar om att våga bygga upp de där hindren, sätta upp de där målen och våga stå rakryggad framför dem och intala sig själv att man ska klara av att ta sig ända upp. det handlar om två olika viljor, och det handlar om två olika självförtroenden. vilket mål det än är så krävs det mod. För att få det där modet måste man våga misslyckas, man måste våga falla från hindret, riva en gång eller två och inse att det bara är att bygga upp det igen för att ännu en gång ta sig uppåt. det jag försöker få fram bland alla suddiga ord är bara att - välj de högre höjderna, de större målen, de farligare höjderna. solen tar sig tillslut in genom min rullgardin, var så säkra.
nu ska jag resa mig upp, laga iordning en god frukost och gå ut på en promenad.
ha en fin dag!
jag vet inte hur många jag ska försöka, hur många gånger du behöver på dig, hur många gånger jag behöver le för att visa dig att du är lite bättre, men var så säker - mitt leende kommer alltid vara ditt
jag har gång på gång börjat skriva, för att sen inse att jag inte är redo än, suddat och försökt igen. de där försöken har varit förgäves då det trots allt varje gång har slutat med att jag loggat ut utan någon uppdatering. och ska jag vara ärlig vet jag inte hur det blir efter det här heller, men just nu har jag orken att dela med mig av några få rader.
Jag har inte haft orken att skriva, har inte haft modet att dela med mig av något då jag har insett att pressen av att skriva något bra hela tiden dyker upp, och det blir liksom aldrig så bra som jag vill ha det. jag har en sony a300 uppe i garderoben som jag inte använt på flera månader, är det inte skammligt? jo det är det. och det där gör mig arg, irriterad och trött på mig själv. dålig text kombinerat med bilder som ej finns blir liksom inte bra. inte någonstans och antingen för amanda nilsson sakerna fullt ut, eller så skiter hon i dom. vad det än är.
så var det med det.
jag lever i alla fall, andas vårluft så fort jag låter fötterna nudda den bara marken där ute och inser varje gång jag går ut att samhället är som nyfött, och det är allt för underbart. människorna vaknar till liv i takt med att asfaltet rensas från grus, gräset övergår i grönt och äppelträden befrias från sina grenar. det är fint. vad gör jag annars? boxas gör jag en hel del faktiskt, började i veckan och insåg att där fanns visst något som påminde om mig själv, för där har vi något också - har jobbat en del på att liksom ta reda på vart jag befinner mig, vem jag är, vad jag vill göra. om det har gått bra? jag vet inte, men jag är en bit påväg i alla fall. det handlar om att se upp, rensa ut saker som tar onödig energi (som idiotiska vänner) och fokusera till 100 % på allt som lyfter dig som människa. du är du, jag är jag och det har jag besämt mig för att fortsätta vara. det låter så enkelt. jag vill vara något, jag vet bara inte vad.
det räcker så för idag. än en gång en massa onödiga ord. det funkar inte riktigt detta. men jag hoppas ni mår bra.
Jag har inte haft orken att skriva, har inte haft modet att dela med mig av något då jag har insett att pressen av att skriva något bra hela tiden dyker upp, och det blir liksom aldrig så bra som jag vill ha det. jag har en sony a300 uppe i garderoben som jag inte använt på flera månader, är det inte skammligt? jo det är det. och det där gör mig arg, irriterad och trött på mig själv. dålig text kombinerat med bilder som ej finns blir liksom inte bra. inte någonstans och antingen för amanda nilsson sakerna fullt ut, eller så skiter hon i dom. vad det än är.
så var det med det.
jag lever i alla fall, andas vårluft så fort jag låter fötterna nudda den bara marken där ute och inser varje gång jag går ut att samhället är som nyfött, och det är allt för underbart. människorna vaknar till liv i takt med att asfaltet rensas från grus, gräset övergår i grönt och äppelträden befrias från sina grenar. det är fint. vad gör jag annars? boxas gör jag en hel del faktiskt, började i veckan och insåg att där fanns visst något som påminde om mig själv, för där har vi något också - har jobbat en del på att liksom ta reda på vart jag befinner mig, vem jag är, vad jag vill göra. om det har gått bra? jag vet inte, men jag är en bit påväg i alla fall. det handlar om att se upp, rensa ut saker som tar onödig energi (som idiotiska vänner) och fokusera till 100 % på allt som lyfter dig som människa. du är du, jag är jag och det har jag besämt mig för att fortsätta vara. det låter så enkelt. jag vill vara något, jag vet bara inte vad.
det räcker så för idag. än en gång en massa onödiga ord. det funkar inte riktigt detta. men jag hoppas ni mår bra.
