abcamanda

har precis vaknat och tagit mig ner till soffan, borde göra någonting vettigt, som att packa. men jag har inte riktigt ork och lust än - det kommer. vi ska ju som jag kanske nämnt? eller inte? till årjäng och hälsa på min moster i några dagar, vilket ska bli otroligt mysigt och jävligt skönt då det alltid är gott att komma här ifrån ett par dagar. Resten av släkten på mammas sida ska också med så det kommer bli både jäkligt trångt och väldigt mysigt.

men det var egentligen inte det jag låg här och tänkte på, utan de tankar som just nu kör race i mina tankebanor handlar om vänskap. för jag kan nog erkänna att jag kommit på mig själv med att jag inte har en aning om vad det egentligen är. jo, jag vet. men det finns så mycket som kan vara det och jag har nog aldrig riktigt upplevt äkta, rikitgt, ärlig vänskap. eller? ja, det är ju det jag inte riktigt vet. klart som fan att jag har vänner, helt underbara vänner och jag har upplevt vänskap på riktigt hög nivå. men jag kommer hela tiden på mig själv med att på frågan kring vad vänskap är, inte ha något bra svar. jag tror det hela beror på att jag kan erkänna för er, öppet, ärlig och helnaket att jag är kass på att bevara vännskap. jag är kass, på riktigt. och då går det nog som går. vänskap är ett fenomen som ska bevaras och tas hand om, man behöver liksom smeka det ömt, linda in det i bomull och handskas med det likt en mycket dyr diamant. och där stuper det hela en aning. det är ju bra mycket lättare att handskas med en jävla oäkta sten av något fult slag. och fan så mycket bättre det kan bli. för det där är lite mer jag - ta hand om varandra till den grad att du ändå står som starkast på dina egna ben. men det är inte så många mer det fungerar så för och det är liksom där det kör ihop sig. jag har försökt så jävla många gånger att öppna mig, få människor att lära känna mig, en del har haft typ hela livet på sig, andra inte. frågan är ju när det går snett? för inte fan har jag lyckats. jag har insett att det är typ såhär, och typ såhär det kommer få vara. jag vet inte - vill nog inte veta. kanske att det oäkta vänskapen är mer äkta? det verkar så. och så kan det fan få vara. det är sig själv man har i slutänden ändå - och det har jag fått besvisat nu.

- den finns det vissa människor som trots detta har tagit mig för den jag är och bevisat att de trots lite tid tillsammans, känner mig äckligt bra. de är värda mer än alla diamanter i världen. ♥ jag önskar bara att jag i fall som dessa klarar av att bevisa att jag faktiskt förstår mig på vänskapen, trots att det krävs otroligt mycket. jag vill och ska göra det. för det finns inte något som är så mycket värt som när man förstår sig på varandra utan ord, där sitter vänskapen för mig. den rena vänskapen man delar med en människa när man kan sitta en hel dag och dela varandras närvaro utan att dela ett enda ord med varandra - det kan vara det finaste jag vet.

nu ska jag packa. kanske att vi hörs senare, kanske att vi hörs under dagarna i årjäng, kanske att vi hörs på söndag. hoppas ni mår bra!