självförtroende - och självförtroende.
hej kära ni.
det har gått någon dag sedan sist och man skulle kunna sammanfatta mina dagar som rätt innehållslösa, ändå infinner sig inte modet varje dag att skriva ner några rader här. det är lättare att hålla sig till den rosa boken i skrivbordslådan som helt utan krav låter mig kladda ner varenda liten tanke, söndervriden och oduglig, men trots allt en tanke. ni skulle spy på mig om jag gjorde det här, jag lovar.
jag befinner mig i min säng, under fetaste duntäcket, och ser hur solens stålar försöker ta sig in genom min vita rullgardin, den lyckas inte. Precis som jag. jag lyckas inte heller alltid, inte du, ni, vi dom heller, men heller hur klarar man otroligt mycket ändå? jag har förstått att det är lite det som är grejen, att inte klara allting. de få personer som klarar sig felfritt över alla hinder i livet är de personer som är för fega för att möta de större hindren. De små, lättövervinnliga kullarna är de självförtroendehöjande hindren. Det märks också snabbt vilka som satsat på små hinder och självförtroendet. jag kan lova er att de inte kommer längst i slutänden. det tar bara lite längre tid för de som har större mål, de som vill någonstans att nå högre. det handlar om att våga bygga upp de där hindren, sätta upp de där målen och våga stå rakryggad framför dem och intala sig själv att man ska klara av att ta sig ända upp. det handlar om två olika viljor, och det handlar om två olika självförtroenden. vilket mål det än är så krävs det mod. För att få det där modet måste man våga misslyckas, man måste våga falla från hindret, riva en gång eller två och inse att det bara är att bygga upp det igen för att ännu en gång ta sig uppåt. det jag försöker få fram bland alla suddiga ord är bara att - välj de högre höjderna, de större målen, de farligare höjderna. solen tar sig tillslut in genom min rullgardin, var så säkra.
nu ska jag resa mig upp, laga iordning en god frukost och gå ut på en promenad.
ha en fin dag!
det har gått någon dag sedan sist och man skulle kunna sammanfatta mina dagar som rätt innehållslösa, ändå infinner sig inte modet varje dag att skriva ner några rader här. det är lättare att hålla sig till den rosa boken i skrivbordslådan som helt utan krav låter mig kladda ner varenda liten tanke, söndervriden och oduglig, men trots allt en tanke. ni skulle spy på mig om jag gjorde det här, jag lovar.
jag befinner mig i min säng, under fetaste duntäcket, och ser hur solens stålar försöker ta sig in genom min vita rullgardin, den lyckas inte. Precis som jag. jag lyckas inte heller alltid, inte du, ni, vi dom heller, men heller hur klarar man otroligt mycket ändå? jag har förstått att det är lite det som är grejen, att inte klara allting. de få personer som klarar sig felfritt över alla hinder i livet är de personer som är för fega för att möta de större hindren. De små, lättövervinnliga kullarna är de självförtroendehöjande hindren. Det märks också snabbt vilka som satsat på små hinder och självförtroendet. jag kan lova er att de inte kommer längst i slutänden. det tar bara lite längre tid för de som har större mål, de som vill någonstans att nå högre. det handlar om att våga bygga upp de där hindren, sätta upp de där målen och våga stå rakryggad framför dem och intala sig själv att man ska klara av att ta sig ända upp. det handlar om två olika viljor, och det handlar om två olika självförtroenden. vilket mål det än är så krävs det mod. För att få det där modet måste man våga misslyckas, man måste våga falla från hindret, riva en gång eller två och inse att det bara är att bygga upp det igen för att ännu en gång ta sig uppåt. det jag försöker få fram bland alla suddiga ord är bara att - välj de högre höjderna, de större målen, de farligare höjderna. solen tar sig tillslut in genom min rullgardin, var så säkra.
nu ska jag resa mig upp, laga iordning en god frukost och gå ut på en promenad.
ha en fin dag!
Kommentarer
Trackback
