abcamanda

jag har gång på gång börjat skriva, för att sen inse att jag inte är redo än, suddat och försökt igen. de där försöken har varit förgäves då det trots allt varje gång har slutat med att jag loggat ut utan någon uppdatering. och ska jag vara ärlig vet jag inte hur det blir efter det här heller, men just nu har jag orken att dela med mig av några få rader.

Jag har inte haft orken att skriva, har inte haft modet att dela med mig av något då jag har insett att pressen av att skriva något bra hela tiden dyker upp, och det blir liksom aldrig så bra som jag vill ha det. jag har en sony a300 uppe i garderoben som jag inte använt på flera månader, är det inte skammligt? jo det är det. och det där gör mig arg, irriterad och trött på mig själv. dålig text kombinerat med bilder som ej finns blir liksom inte bra. inte någonstans och antingen för amanda nilsson sakerna fullt ut, eller så skiter hon i dom. vad det än är.

så var det med det.

jag lever i alla fall, andas vårluft så fort jag låter fötterna nudda den bara marken där ute och inser varje gång jag går ut att samhället är som nyfött, och det är allt för underbart. människorna vaknar till liv i takt med att asfaltet rensas från grus, gräset övergår i grönt och äppelträden befrias från sina grenar. det är fint. vad gör jag annars? boxas gör jag en hel del faktiskt, började i veckan och insåg att där fanns visst något som påminde om mig själv, för där har vi något också - har jobbat en del på att liksom ta reda på vart jag befinner mig, vem jag är, vad jag vill göra. om det har gått bra? jag vet inte, men jag är en bit påväg i alla fall. det handlar om att se upp, rensa ut saker som tar onödig energi (som idiotiska vänner) och fokusera till 100 % på allt som lyfter dig som människa. du är du, jag är jag och det har jag besämt mig för att fortsätta vara. det låter så enkelt. jag vill vara något, jag vet bara inte vad.

det räcker så för idag. än en gång en massa onödiga ord. det funkar inte riktigt detta. men jag hoppas ni mår bra.