abcamanda

känner mig inte klokare. snarare yrare än någonsin. det gäller att inte visa sig svag. men jag är påväg ner, det är nog en del av sanningen. som något oförklarligt. något ofint. inte hela sanningen, jag kommer alltid vara lite starkare än det som försöker knäcka mig. det är en ofin sanning som svider, och som gör att jag går som vinnare ur striden. det är något jag vet, något som gör mig starkare. men det är med besvikelse jag erkänner, erkänner att ni förvirrar mig. det är så sjukt ovärt, ofint, obra. det gör mig verkligen sorgsen att tänka tanken, att tänka tanken kring att vi ska gå genom den sanning vi vet ligger framför oss, vi veta alla, att sanningen ligger där, naken och ofin, som något som bara väntar på att få träda fram. och vi vet så väl att det är så det blir. varför ta omvägen? varför? det snurrar nu, och det snurrar bra. snart vet jag inte vart fram och bak är, snart vet jag inte vart upp och ner är, snart vet jag ingenting, ingenting alls. kryper ner under täcket, låter drömmarna möta den ovisshet jag känner, kanske har de något svar, någon finurlig lösning. ska drömma mig framåt, här kör vi framåt. finns ingen anledning att fastna, så mycket vet jag. vi sätter punkt här för kvällen. är yr, frusen och trött. imorgon är en ny dag, precis som denna dag, hoppas på något finare, något klarare. önskar era tankebanor vore aningen klarare, det vore lättare då. punkt. godnatt!