abcamanda

idag var det jag som var den. den, någon, hon, kanske han? idag var människors blickar något annat. idag skulle jag också velat ha ett knä att vila huvudet i. idag. kanske imorgon. kanske tidigare. kanske föralltid. idag är inte en dag som bara ska vara, och kanske att det heller inte var så. jag vet inte. jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag, stänger av, känner efter om jag lever, känner efter vad som är upp, vad som är ner, går ett varv och tänker en tanke, en tanke för mycket. kanske var det förgäves. kanske inte. är det någon idé att tänka om tankarna förvirrar? jag trivdes bättre igår, eller kanske just nu, eller kanske att det känns bättre imorgon. kanske att jag trivs bättre i närheten av dig, eller av ingenting. omsluts av ett mönster, ett enformigt sådant utan början, utan slut. livet är fint, ibland, ibland inte. just nu vet jag inte. eller jo, jag vet. jag vet så inihelvete. jag trivs, behöver bara flytta mina fötter, ta ett steg, ändra tankarna, förflytta mig ett litet steg, åt vänster? åt höger? det är frågan. en bra fråga, kanske en fin fråga? något att bita i, jag biter hårt. det är lika bra. det är mycket som är lika bra, eller lika dåligt. eller lika ingenting, ingenting alls. jag vet i alla fall att framåt är bättre än bakåt, en bra början, ett dåligt slut. jag går, väljer en riktning, förflyttar mig, kör på. att veta är fint, att använda vetskapen och utföra något är finare. att vara finare kommer alltid vara lite finare än att bara vara fin. fin är medel. eller? räcker det? det är frågan. ännu en bra fråga. sängen kallar. tankarna ska stängas in, kläderna ska av, tänderna ska borstas, täcket ska dras över kalla kroppsdelar, värma upp mig, sova. sova ska jag göra.