abcamanda

visst kan det vara fint med vänner, visst kan det vara fint att vara omtyckt, visst kan det vara fint att vara behövd. men frågan är hur fint det egentligen är när man inser att saker och ting inte alls är som man tror. det är fan inte fint alltså. man inser saker man inte insett, man kommer på saker man inte kommit på tidigare och man tvingas framför allt att förstå saker man tidigare inte velat förstått. det är svårt, det gör ont och man önskar ibland att man bara kunde blunda, vara stark och gå vidare - utan minsta tanke. Det är nog såhär det är och jag antar att det finns något bra i det - jag hoppas det i alla fall. Vänner är inte alltid de människor man tror de ska vara, de förvirrar, sviker och försvinner.. kommer igen.. och gör åter sina misstag. precis som man själv. man trampar snett, gör misstag och kommer igen. man måste låta sig falla, man måste låta andra falla och ge dem en chans påväg upp. men ska man ta emot skit även vid de tillfällen där man står helt oberörd i samanhanget och enbart funnits till hands? för mig finns det inte. varför ska man låta sig tryckas ner? varför ska man visa sig svag när man kan vara stark? varför ska någon, även dina vänner, få behandla dig precis som de vill? våga säga ifrån, våga sätta emot och stå upp för din sak, för dig. så länge du bara gjort det du kan, stått upp för dig och för de du bryr dig om är det ingen som har rätt att rubba det. de som verkligen bryr sig står kvar, står upp för sig själva men accepterar dig och dina åsikter. De svagare går - och så kommer det alltid vara. låt dem gå, det är deras val. man måste våga tro att man har rätt, att man faktiskt gjort det man kan och när man väl gjort det är det upp till de runt om kring, de har ett val.. haka inte upp dig på de som egentligen sätter krokben för dig - de har fått hjälpen, uppmärksamheten och allt du kan ge.. det bara är så. hur fint eller ofint det än är. alla har ett val!