början har inget slut
har påbörjat någon slags text flera gånger nu, men den får liksom inget vettigt innehåll. Jag innehåller inget vettigt just nu. inget alls faktiskt. Rent ut sagt så är jag tom. känner mig tom som en boll. eller kanske som en fiskmås? har förstått att de inte är så smarta. vet inte om jag skulle kalla mig dum i för sig. utan bara tom. något är det som inte stämmer.... kan bara inte sätta fingret på vad det är. eller, egentligen kan jag nog det. Jag vet exakt vad det är som påverkar mig. jag kan bara inte göra något åt det. Eller så kanske jag kan det? skulle nog behöva ta ett steg ifrån, ifrån mer än jag redan gjort. jag tror jag gått ifrån fel saker. fel situationer. eller så har jag bara gått fel väg. men tankarna skrämmer mig, just nu vill jag inte framåt. känner mig rädd, för något som inte visar sig för mig. som jag kanske inte vill se heller. vem vet. Jag vill inte framåt, inte som det är nu. men jag vill inte stå här heller, med båda hälarna i backen utan fart åt något håll. jag vill tillbaka, tillbaka till det man kan kunde kalla framtid då. då ja, ge mig då - nu! eller bara det som var bra, jag vill inte gå ifrån allt. JAG VILL INTE!
tänk om det kunde hjälpa att göra som man gjorde när man var liten. Då man bara kunde lägga sig ner, sparka i golvet och skrika när man inte vill någonting och alla gav en all uppmärksamhet, och efter tillräckligt mycket skrik fick man precis som man ville. just nu skulle det vara helt perfekt. eller? ne. det är inte så jag vill ha det heller. Jag vill bara inte behöva ta stegen framåt. det känns som fel riktning. Mitt i allt finns det en verklighet, och just nu stör den mig. allt den innebär gör mig tokig. Jag vill inte behöva ta beslut om gymnasiet just nu, jag vill inte tänka på att jag kan bo på ett helt annat ställe i vårt avlånga land inom ett år, jag vill inte behöva ta en massa beslut så påverkar verkliga saker. räcker det inte med besluten om vilket kanal som visar bäst tvprogram eller besluten om vilken sportbh som är bekvämast till träningen? det räcker för mig, just nu.
samtidigt som besluten som påverkar skrämmer mig, är det klart jag är laddad inför den kommande våren som verkligen kommer påverka en stor del av mitt liv. Men just nu, i denna stund känner jag inte för någonting. inte ens för att sova. jag saknar... saknar... saknar... ne. eller jo. Mitt huvud lurar mig, mest hela tiden. det känns som jag verkligen försöker ta stegen framåt, men samtidigt som det går ett steg framåt, går det tre steg bakåt. Det känns som jag förstör för mig själv. och för andra. eller för vissa - för någon. allt känns som en cirkel, det ena förstör det andra. samtidigt som det finns något bra med det hela. det känns även som jag pratar i gåtor. hela jag är som en stor fet gåta. utan ett enda svar. alla ord förvirrar mig, men alla tankar förvirrar mig mer.
Känner mig som världens minsta myra i världens största myrstack. eller, jag vet inte. jag vet faktiskt ingenting. framåt, bakåt, uppåt, neråt. det spelar ingen roll! jag vill i alla fall inte vara en i mängden, och jag vill inte stå kvar här, orörlig. trots att jag inte vill ta steget ifrån.
en enda onödig text, om ingenting
godnatt
tänk om det kunde hjälpa att göra som man gjorde när man var liten. Då man bara kunde lägga sig ner, sparka i golvet och skrika när man inte vill någonting och alla gav en all uppmärksamhet, och efter tillräckligt mycket skrik fick man precis som man ville. just nu skulle det vara helt perfekt. eller? ne. det är inte så jag vill ha det heller. Jag vill bara inte behöva ta stegen framåt. det känns som fel riktning. Mitt i allt finns det en verklighet, och just nu stör den mig. allt den innebär gör mig tokig. Jag vill inte behöva ta beslut om gymnasiet just nu, jag vill inte tänka på att jag kan bo på ett helt annat ställe i vårt avlånga land inom ett år, jag vill inte behöva ta en massa beslut så påverkar verkliga saker. räcker det inte med besluten om vilket kanal som visar bäst tvprogram eller besluten om vilken sportbh som är bekvämast till träningen? det räcker för mig, just nu.
samtidigt som besluten som påverkar skrämmer mig, är det klart jag är laddad inför den kommande våren som verkligen kommer påverka en stor del av mitt liv. Men just nu, i denna stund känner jag inte för någonting. inte ens för att sova. jag saknar... saknar... saknar... ne. eller jo. Mitt huvud lurar mig, mest hela tiden. det känns som jag verkligen försöker ta stegen framåt, men samtidigt som det går ett steg framåt, går det tre steg bakåt. Det känns som jag förstör för mig själv. och för andra. eller för vissa - för någon. allt känns som en cirkel, det ena förstör det andra. samtidigt som det finns något bra med det hela. det känns även som jag pratar i gåtor. hela jag är som en stor fet gåta. utan ett enda svar. alla ord förvirrar mig, men alla tankar förvirrar mig mer.
Känner mig som världens minsta myra i världens största myrstack. eller, jag vet inte. jag vet faktiskt ingenting. framåt, bakåt, uppåt, neråt. det spelar ingen roll! jag vill i alla fall inte vara en i mängden, och jag vill inte stå kvar här, orörlig. trots att jag inte vill ta steget ifrån.
en enda onödig text, om ingenting
godnatt
Kommentarer
Trackback
