abcamanda

man kommer så snabbt in på fel spår. jag trodde jag visste, visste vem jag var. men jag har insett att jag inte har en aning. kanske stämmer de där orden du skrev på facebook om mig, kanske förstörde de där personerna mitt liv mer än jag trodde. jag rev sönder ett kort på dig idag, ett kort som jag hittade längst ner i lådorna, de där röda stora som jag städade idag. en dag som denna. jag vet inte om det var rätt, om det var fel men jag gjorde det i alla fall. hittade ett kort undet städningen, ett kort som fick tårarna att forsa, ännu en gång, har tappat räkningen. du har förstört mig. borrat dig in. sätt dig fast. du tog en bit och försvann. kvarlämnad. jotack. finns ingen stoppknapp, jag hittar den i alla fall inte. hittar ingenting, hittar inte rätt, jag kan inte hitta mig själv i vimlet. lars räddar mig inte längre. jag har stängt av. jag gör allt för att bara vara jag, men jag erkänner nu, öppet och naket på mina bara knän att jag inte har en aning. ni vill nog att jag ska vara bara sådär, jag har ingen aning. jag bara tror och tror, vill saker, har försökt så länge men det är hela tiden någonting som stoppar mig. hatar att bara vara. vill inte mer. vill inte alls. vill bara hitta mig, vem jag är, vem jag vill vara. jag vet nog, man ska bara klara av det också. och få, få tillåtelsen att vara den där personen. kanske är jag svag, kanske att jag bara tror att jag är den där starka personen. ja, det krävs mod att våga vara sig själv. ibland finns det inget mod och även om modet finns måste vetskapen om vem man ska våga vara finnas där....