över torgen här går var och en för sig

ibland kommer känslan av ensamhet.
precis så ensamt som det bara kan vara när man tappat något.
typ tron.


ibland är det inte fint. inte fint alls.
man måste vända på sig för att se det bra,
visst är det ansträngande att behöva vända på sig?

det blir liksom sådär jobbigt som det inte ska vara.
när man väl vänt sig om inser man att det inte är så mycket finare.

det står still. står still här. du är borta, jag är längre bort.
är du nära, är jag närmre. vi står inte på samma ställe, samma nivå.
vi är olika, och det har vi alltid varit. det var det som var fint.
som gjorde det fina fult.

det är dags att leta upp något annat, ännu finare. inte bakom, inte framför.
här. här. här. nuet, vi lever väl nu?

ja.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0